Om att komma ut om min psykiska ohälsa.
Det var inte ett helt enkelt beslut om att berätta om hur jag egentligen mår. Jag ville absolut inte framstå som om jag ville att ni skulle tycka synd om mig. Jag ville lyfta ett samtalsämne som det hyschas mycket om. Psykisk ohälsa.
I onsdags satt jag med en nervös känsla i kroppen. Jag hade bestämt mig för att berätta. Berätta om det som jag tyckt varit så laddat med skam så länge. Nu var det dags att bryta tystnaden och låta er få veta. Jag skakade i hela kroppen, jag började hicka (jag gör ofta det när jag blir nervös) och tryckte till slut på knappen "posta". Jag vågade inte titta på notiserna på ett tag, så jag ringde min pappa och frågade om inte han kunde läsa mitt blogginlägg innan jag delade det på facebook. Han sa att det var en klok text som absolut var redo för facebook. Med ännu mer nervös känsla i kroppen och med ett ofattbart skakigt pekfinger klickade jag på "Dela till facebook". Gjort. Nu var det ingen hemlighet längre och jag kände först: HERREGUD VAD HAR JAG GJORT?! Men sen samlade jag mig och kände en oerhörd stolthet över min text.
Efter en timme hade jag gått från 4 unika besökare (blogg.se räknar unika IP adresser så dessa fyra var: min mobil från 4G nätet, min dator, Sebastians mobil som jag snodde åt mig för att kolla hur inlägget såg ut och sista besökaren var pappa som jag tvingat in för att OK:a texten) till 300(!). Kommentarerna på facebook och bloggen började komma in men framförallt så fick jag meddelanden på facebooks messenger om hur mina vänner och även folk jag aldrig träffat kände igen sig och hur de önskade att de vågade öppna upp sig som jag gjorde. Jag kan berätta att jag aldrig haft en telefon som gått så varmt någonsin och ni som känner mig väl vet att min telefon piper i tid och otid. Just sayin'. Det var ett hett samtalsämne som många vill prata om men inte riktigt vågar.
Det är så otroligt många som vi känner som har samma problem som jag har. Panikattacker, utmattningssyndrom och oerhörd stress. De meddelandena som jag fick innehöll så mycket olika historier om hur personerna i fråga hamnat i samma sits som jag. Några har hittat verktyg för att komma tillbaka starkare än någonsin och kunde ge mig inspiration om hur jag ska hitta mina verktyg. Några var på samma stadium som jag, några som insåg att de kände igen sig och frågade hur man går tillväga för att få hjälp.
Det var enbart god ton i responsen som jag fick med mitt inlägg. Alla ville hjälpa mig att må bättre, få mig att inse att jag inte är ensam. Det var kärlek. Det tycker jag tyder på att detta inte är ett ämne som man bör undvika, snarare tvärt om. Nu vet mina vänner och bekanta varför jag beter mig lite annorlunda nu. Det underlättar för mig att ni vet.
Hur har jag mått sen sist?
Likadant. Jag har varit sen, jag har glömt saker och jag har sagt och gjort saker som jag inte skulle gjort om jag vore frisk på grund av att stressen inom mig tagit över i vissa situationer. Jag har haft panikattacker. Men, jag vet att det är ett långsiktigt arbete jag har framför mig och jag vet att det kommer bli bättre och till slut kommer jag vara starkare än någonsin. Jag kommer kunna rota runt i min verktygslåda och veta precis vilken mejsel som passar just den dagen. Jag vet det. Dit ska jag. Jag har slutat skämmas över min psykiska ohälsa, jag får hjälp av den att bli en starkare person.
Tack för allt stöd och för att ni ville berätta era historier för mig.
Ett extra tack till min make Sebastian, mamma, pappa, Eva, svärmor och svärfar som alltid finns här för mig.
/Hon som vågade
