Lyckliga småbarnsmamman med en skvätt ångest

Hej på er, underbara läsare!

 

Jag måste återigen tacka er för att ni är så aktiva på min blogg. Känns så häftigt att lilla jag har så många läsare runt om i landet. Tusen tack för det! 

 

I dagens inlägg vill jag dela med mig av lite tankar jag har kring det här med att gå från ett till två barn. Jag själv är ju ensambarn från start och är helt främmande med att växa upp med ett syskon. Jag har sedan jag var 15 år haft bonussyskon som jag är så tacksam för att jag har. Undrar hur det hade varit att ha syskon från början av livet? Det är så svårt för mig att tänka mig. 

 

När Sebastian och jag väntade Hampus så var allt så nytt. För det första hade Sebastian och jag inte varit ett par så länge. Vi blev ett par i juni 2013. I oktober samma år fick vi reda på att det jäste en bebis i min mage. Beslutet om att behålla eller inte var svårt. Jag studerade och Sebastian jobbade på Transcom med halvdan inkomst, vi hade nyss blivit ett par och bodde i en liten tvåa. Men efter mååånga långa nattpromenader så kom vi fram till att behålla pyret i magen som kom att bli vår största kärlek i livet. Hampus. 

Att vänta sitt första barn är skrämmande, spännande, fantastisk och väldigt nytt. Vi var båda två festprissar innan jag blev gravid. Vi fick byta helg aktiviteter helt och hållet, många såg nog oss som tråkiga under den tiden eftersom vi oftast var de som drog igång fester. Nu valde vi bingolotto och en kopp te istället för fest. Haha. På riktigt. Vi började till och med att prenumerera på bingolotter. Ja. Det är sant och det är något jag skäms pyttelite över. 

 

När Hampus kom till världen var det spännande att se hans utveckling och det var en stor chock att gå från att vara ensamma till att ha en bebis. Sömnen var som bortblåst, släktingar kom för att träffa Hampus och vi var bara Hampus bihang snarare än huvudpunkten (jobbigt för någon som jag som älskar uppmärksamhet, haha). 

Jag minns framförallt att jag tänkte: HERREGUD! Mitt liv är borta och jag måste skapa ett nytt liv och sätt att leva. Jag minns också att jag fick känslor som jag aldrig känt tidigare. ENORM kärlek. Kärleken till sitt barn är något helt annant än någon annan typ av kärlek. 

 

Hampus är född 2014 i juni. Han kommer alltså vara 3 år och nästan 9 månader när Tuva kommer. Han är den som längtar mest efter hennes ankomst tror jag. Han kramar magen hela tiden och pratar om sin lillasyster minst tre gånger om dagen. 

Men hur kommer det bli att få ett barn till? Kommer det bli samma typ av chock? Eller kommer det bli helt annat än första gången? Är det svårt att inte favorisera ett av barnen? 

Jag är minst sagt fundersam kring det här med syskon. Mest för att jag aldrig själv varit syskon med någon som barn. 

Jag är orolig för att ett av barnen kommer känna sig undanskuffad. Jag vill att båda ska känna sig bäst i världen och maximalt älskade. Jag hoppas också verkligen att Hampus och Tuva kommer älska varandra och alltid finnas där för varandra. 

 

Kan inte ni som har syskon skriva hur det känts för er att ha syskon? Och ni med två barn eller fler; Vad har jag att vänta? 

 

Var det en dum idé att skaffa syskon till Hampus? Haha. Han är så perfekt. Inte en chans att Tuva blir lika amazing. Eller? 

 

Fundersamma kramar från mig!

 

Lisa Käller