S+L=SANT

Det var den 17 juni 2013. Jag stod framför spegeln i min lägenhet i Örebro och tänkte: VARFÖR utsätter jag mig för sånt här? Jag trodde att min nervositet skulle ta död på mig. Jag tittade på min spegelbild och såg en nervös varelse med jeansskjorta, jeans och plattat hår. Jag hade i väldigt mycket hårspray för att håret skulle hålla sig på plats. Jag kollade ner på telefonen som nyss plingat till:
"Det ska bli så roligt att ses idag, puss!" Avsändaren var någon som då hette "Sebbe" i min telefonlista. Tänk om jag då visste att "Sebbe" en dag skulle heta "Maken <3" i samma telefonbok. 
Well. 
Efter timmar av fix och spegelselfies så var det dags avv ta mig till bussen som skulle ta mig från Örebro till Karlskoga (som jag förövrigt blandade ihop med Karlskona och Kristinehamn HELA tiden....). Jag minns att jag satt och kollde ut genom förnstret och såg skylten: "VÅTSJÖN". Jag skrattade till och tänkte att TORRSJÖN hade varit roligare. Jag kom så småning om in i Karlskoga och vid det här laget var jag så nervös att jag svettades så kopiöst. 
Jag såg busstationen, jag såg den röda passaten som Sebbe hade pratat om. Sen såg jag honom. En mörkblå stickad kofta hade han på sig och han hade fixat håret så det var sådär planerat messy. Jag dog lite där inne i bussen. Skulle dejten gå bra? Skulle det bli stelt? Skulle jag svettas bort av nervositet? 
Jag tog ett djupt andetag och klev ut. 
Han hade fyllt år dagen innan och jag hade därför med mig en flaska vin som jag gömde mig bakom när jag gick fram mot honom. Han lyste. Det leendet var det snällaste, varmaste och vackraste jag sett. Helt plötsligt var jag inte nervös längre. Vi hoppade in i passaten som förövrigt var Sebbes pappas bil. Den gick på sista versen så det lät som att åka EPA och jag var rädd att den skulle sluta rulla när vi började åka mot ett promenadstråk där S hade växt upp. Vi gick där och pratade om allt mellan himmel och jord, jag ville hålla hand men jag vågade inte. Inte han heller. Vi åkte vidare till Coop och köpte saker till tacos. I kassan sa kassörskan "Vill NI ha kvittot?". S tittade på mig med glittrande ögon och sa: Ja, det vill VI.
Vi åkte hem till hans lägenthet och åt tacos. Jag satte ett tacochips i halsen men vågade inte hosta. Istället blev jag högröd i ansiktet och höll på att spy. S säger då till mig att det är okej att hosta. Haha. Fail. 
Vi satte oss sedan i hans soffa och tittade på TV, eller ja. Vi pratade. 
Efter en liten stund frågar jag honom: Vad finns det för minus med mig tycker du? 
Han lutade sig mot mig och viskade: Det finns inga minus med dig. 
Där och då flög det fjärilar kors och tvärs i hela mig. Det pirret jag kände då var så extremt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, men det visste S. 
Innan jag hade börjat flaxa iväg så höll han om mig och gav mig vår första kyss. Det var som om våra läppar var menade för varandra. Vi såg på varandra och det var ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Jag visste att från och med nu kommer den bästa tiden i mitt liv. Tiden då Sebastian och jag börjar våra liv ihop. Blickarna mellan oss gick inte att ta miste på. Det var ren och skär kärlek. 
 
Fem år har nu gått sen den dagen och nu har vi två barn ihop, vi är gifta och vi bor i en bostadsrätt. Jag kan inte tänka mig ett liv utan min Sebastian. 
 
Fjärilarna som flyttade in i mig den där första dejten i juni har fortfarnade inte flyttat ut. Leendet på hans läppar gör att min kropp värms upp, fjärilarna vaknar till liv och jag känner mig precis sådär nykär som då. 
 
Jag älskar dig, min make, min bästa vän, min Sebastian.
 
 
Till top