Lyckliga småbarnsmamman med en skvätt ångest

Hej!

 

Idag tänker jag skriva om något som är lite känsligt. Jag är lite nervös för att posta detta inlägg men samtidigt så är jag taggad på att dra mitt stå till stacken för bättre kommunikation, större glädje kring graviditeter och kroppsuppfattning. 

 

Jag har några extrakilon på kroppen sen innan graviditeten. Jag har länge kämpat för att ens vilja se mig själv i spegeln. I många år har jag undvikt min egen spegelbild för att jag mått så dåligt över min kropp. Nu är jag kompis med kroppen vissa dagar och andra inte. Största skillnaden är att jag istället för att skämmas över kroppens utseende så är mitt problem med kroppen framförallt orken. Jag vill orka precis som innan jag la på mig mina extrakilon. Jag vill orka träna, orka leka med Hampus, orka vara aktiv både på jobbet och när jag kommer hem. Jag vet att mycket av mina panikattacker har att göra med mina extrakilon. Jag är rädd att min kropp inte skulle orka ta hand om en allvarlig sjukdom. Det gör att jag är så rädd för att bli sjuk. Jag litar inte på att min kropp pallar att kurrera sig. Jag har börjat gå till dietist och börjat min långa resa mot en kropp som orkar mer. Det gick superbra. Jag orkade efter ett tag cykla flera mil i sträck, jag fick en piggare kropp och jag mådde bättre. Sen fick jag och Sebastain två missfall på raken och mitt liv gick i kras. Cykeln blev ståendes, jag blev liggandes och panikattackerna blev allt värre. Jag var tillbaka på noll igen. 

 

Nu mår jag bättre igen, men att vara höggravid och känna sig stor och klumpig och framförallt trött är oerhört påfrestande för någon med den historien som jag har. Jag har nu tappat i vikt sen jag blev gravid. Minus ett kilo stod vågen på imorse. Jag borde ha gått upp endel eftersom jag nu är i vecka 36 och har en bebis i magen som är stor nog att titta ut. Men jag har verkligen haft ångest för att jag ska bli större och mer orkeslös så därav har jag ätit bättre under graviditeten än innan och därför tappat i vikt. Ingen fara för bebis. Jag borde känna mig stolt, nöjd och framförallt: lugn.

 

MEN. Minst en gång i veckan så träffar jag någon som jag knappt känner som säger: OJ VAD TJOCK DU BLIVIT!!!  Eller: ÄR DU SÄKER PÅ ATT DET INTE ÄR TVÅ? Jag kan lista några av de kommentarer jag fått sedan vecka 20.

Hur tror ni att man mår av att höra sånt? Det är inte kul att få höra att man är enorm. Det är inte heller kul att få höra att endel tror att det är två bebisar i magen. Det är en. Punkt. Jag har en bekant som väntade tvillingar men en av de två dog i magen och stöttes ut. Det hade kunnat vara så för mig med. Hur jäkla okänslig kan man vara då om man har mage att fråga om man verkligen är säker på hur många det är?! 

 

Oavsett om jag är gravid eller inte så är det min kropp och jag tycker att det är respektlöst att kalla mig enorm och tjock även om jag har en bebis i magen eller inte. Jag tar illa upp och det är det fler som gör vill jag lova. 

Jag postade ett inlägg om detta i en gravidgrupp på facebock där det är 300 medlemmar och har fått över 50 kommentarer av de blivande mammorna som varit mer om samma typer av kommenterer och blivit ledsna. 

 

Vad kan man säga till en gravid om man tycker att magen är något utöver det vanliga då? Här kommer lite tips:

 

Precis som man bör bete sig mot vem som helst helt enkelt. Sprid mer kärlek och pepp. Strunta i konstiga kommentarer som du inte hade sagt till en icke-gravid. 

 

Nu ska jag äta god mat och njuta av mina sista veckor (eller dagar om man ska gå på vad kroppen säger) som gravid. 

 

En liten inflik är att det såklart inte är alla runt omkring som säger såna här saker, men de som känner mig väl vet vad de ska säga och inte så detta har jag mest upplevt av människor jag knappt känner eller helt okända människor framförallt i kassor eller i receptioner. 

 

Tack för att ni läste. Imorgon kommer ett roligare inlägg igen. Stay tuned.

 

Lisa Käller