Update om livet, graviditeten och panikattackerna.
Hej pårej!
Sist jag skrev på min blogg så var min graviditet hemlig, men det är den verkligen inte nu. Jag är gravid i vecka 30, snart 31. I magen har jag en karatekid-flicka som ska heta Tuva om hon nu ser ut som en Tuva när hon kommer ut. Hampus är tre och ett halvt år nu och är mest ivrig av alla att få träffa sin lillasyster. Han kan komma in på morgonen till min och Sebastians säng och kasta sitt favoritgosedjur under mitt täcka och säga att hans älsklingssyster ska få gosa med gosedjuret medan han är på sin förskola.
Hampus gör att alla krämpor jag har känns betydligt lättare. Hans blick när han ser att magen rör sig (spelar egentligen ingen roll om rörelsen är på grund av att jag andas eller om det är Tuva som kör ett boxpass, haha) är obetalbar. Han älskar redan livet i magen och vems mammahjärta hade inte blivit berörd av det?
Men, vad är det då för krämpor som jag har lyckats skrapa ihop denna graviditet? Haha, jag svor på att jag inte skulle bli en sån där ni vet som bara klagar över krämpor som kommer när man är gravid, men här är jag nu och vill dela med mig. Jag tänker att det kan vara skönt för andra att läsa och om inte annat så är det skönt för mig sen när hon är ute att kunna se tillbaka på tiden som gravid och kunna känna att: Helskotta vad trött jag är nu med jag har i alla fall inte foglossning, jag vaggar inte fram med ett så kraftigt gung att jag måste stå still när jag möter någon på trotoaren för att minimera risken att fälla mötande människor som käglor mitt i mitt sving. Jag kommer också kunna motivera mig till viktnedgång eftersom jag nu fått det konstaterat att jag har fått graviditetsdiabetes. Jag vågar just nu inte ens titta på mat. Hypokondriker som jag är så känns det som om maten fått horn och vill mig illa. Fast liksom lagom illa så än så länge är det bara en vinst att jag ser horn på godispåsen, på mjölken och på det ljusa brödet som jag brukar dränka i ost och sen micra så det blir riktigt sliskigt och äckligt fast ändå galet, konstigt gott.
Grejen med graviditetsdiabetes är att så fort jag inte är gravid längre så kommer det försvinna och jag kan äta vad jag vill igen. MEN en person som haft graviditetsdiabetes har större risk att få diabetes typ 2 och därför så är det inte lämpligt med min GODA men ack så sliskiga ostdränkta macka tilll frukost, inte helller lämpligt att trycka i sig två glassar, tre plopp och en längd med rulltårta på en kväll. Jag måste alltså ändå skärpa mig om jag inte vill ha horn på maten för alltid.
Panikattackerna då? Well. Ju tröttare jag blir av graviditeten och diabetesen desto lättare har jag för att jaga upp mig till en attack. Jag känner dock att det är skönt att det tog ända till vecka 30 innan jag blev så trött att psyket också tröttades ut. Jag är i skrivande stund ute efter en hobby, så om du som läser har något tips så hör görna av dig eller kommentera och berätta om vad du har för hobby. Gärna något som inte är omständigt eller allt för dyrt. Sebastian hjälper mig extremt mycket med alla sysslor här hemma som egentligen är mina att göra. Det hjälper i alla fall kroppen att inte få mer ont och det i sin tur gör att jag har förra krämpor att fundera över hurvida de är dödliga eller inte.
Tror att det får vara allt för denna gång. Men kära läsare, vem vet? Det här med att blogga kanske blir en perfekt hobby för diabetesfyllda, gravida, vaggande jag?
See yah!
Lisa Käller