Falla ifrån, spöken och döden.
Jag ligger i sängen och sträcker ut kroppen lite efter en stressig och ångestladdad dag.
Idag skulle min morfar fyllt år. Det här är hans femte födeledag som vi firar utan honom. Det känns på något sätt som om det var igår som han "föll ifrån" som mamma och jag säger för att slippa säga det där ångestfyllda ordet som jag ännu inte kan
koppla till morfar. Inte till farmor eller farfar heller.
Död. Ordet ger mig rysningar, svettningar och ett sting av smärta i både hjärtat och magen. Det är så slutgiltigt. Så ogreppbart. Morfar, farmor och farfar som fanns här nyss, dom finns inte längre. Och då menas det att dom inte finns någonstans,
alls.
Jag vill tro att alla som "faller ifrån" är på ett bättre ställe, oavsett hur personen i fråga levde innan hen föll ifrån.
Jag har alltid varit väldigt vetenskaplig av mig. Går det inte att bevisa så finns det inte. Men. Efter morfars bortgång har det hänt så sjuka saker på så sjuka datum så jag börjar tvivla på min ståndpunkt.
På hans årsdag som bortgången började en klocka att ticka som varit trasig länge. Exakt 24 timmar tickade den.
Jaha, tänker ni. Den fick väl sprutt efter lite vila bara. Ja. Det tänkte jag med. Tills jag skulle byta batterier dagen därpå. INGA BATTERIER FANNS! 😱 Jag tog ur batterierna när den gick sönder och glömde sätta i nya, lååångt innan detta hände.
En annan grej är Hampus. Eller ja. Barn generell. En dag så visade jag en bild på morfar för Hampus och sa: vet du vem det där är? Varpå han svarar: ja. Det är gubben som brukar vara i mitt rum när jag leker där.
Alltså whaaat!!
Vad har ni för tankar kring döden och vad som sker efter?
Jag vet inte vad jag ska tro. Men jag hoppas att det inte bara tar slut.
Imorgon kommer ett mer positivt inlägg igen efter detta "dö-trista" inlägg 🙈😂
Jag tänkte nämligen ha en frågestund med er. Ställ gärna en fråga i kommentarerna eller skicka meddelande/Mail till mig ([email protected]).
Kram på er!
Och btw. FUCK CANCER!